Måndagens olika sjukhusbesök bjöd på flera nya besked.
Först åkte vi med N. till Drottning Silvias barnsjukhus för att träffa sårsköterskan och experten Anki. Tyvärr såg såret inte bra ut, vilket resulterade i ett nytt sätt att rengöra och lägga om såret. Istället för sårgelen, som används vid brännskador och svåra sår, ska vi nu lägga i cellulosakompresser inne i såret. Ett mycket smärtsamt moment för N. och jobbigt för oss föräldrar att utföra. Trots smärtlindring reagerar hon starkt. Anki sa att vi får räkna med minst en månad innan N. är bra och att resan dit får vi ta dag för dag. Nu måste vi fokusera på att såret hålls rent, sen när det börjar läka måste vi tänka på hur hon sitter, då såret inte får gå upp. Det är inte bra att hon sitter i rullstolen eller på golvet där hon gärna sitter, utan helst ska hon ligga på sidan!?
Väl hemma har det varit tufft. N. har haft väldigt ont och när man då ska in och rengöra så blir man förtvivlad när hon har så ont. Men vi förväntas bita ihop och göra det som måste göras, annars blir det ju bara värre, och där vill vi inte hamna.
Idag ska vi tillbaka till sjukhuset för att se hur såret ser ut. Jag hoppas att Anki tycker det går åt rätt håll. Vi har tänkt fråga om möjligheten till hemsjukvård, något som N.s habiliteringssköterska påpekat, dels för att vi vill ha tätare hjälp, och sen för att det blir lite mycket att få ihop det med mina dagliga sjukhusbesök.
Efter Östra åkte P. och N. hem med färdtjänst, medans jag åkte till min akupunktur. Där kände jag alla nålar som sattes in, vilket jag inte brukar göra, och det gick inte att gå upp i samma styrka som vanligt. Tove, sjukgymnasten som hjälper mig, sa att det är så därför jag har mycket omkring mig och att "känslorna ligger utanpå", vilket gör mig mer smärtkänslig.
Hon märkte också att mina ben var lite svullna och tyckte jag skulle ta det med läkaren.
Direkt efter landade jag på strålningsenheten, och på rum 3 var det två nya sköterskor som skulle ta hand om mig. Nytt för mig var att det spelades musik, vilket jag tyckte var skönt. Sköterskan berättade att det fanns massa musik att välja bland och att man gärna får ta med sig egen musik om man vill.
Det gick lite snabbare denna gång, ca. 20 minuter, nu när man har gjort det flesta inställningarna. Direkt efteråt hämtades jag av Karin, sköterskan som tagit hand om mig tidigare och som var den som tog mitt samtal från uppvaket på Östra. Jag tror hon har fått nån form av tillsägelse efter det jag ringt till enheten, för hon är väldigt annorlunda mot hur hon var då i telefonen. Det känns lite krystat ibland, men hon är vänlig och förstående.
Nu skulle jag iallafall träffa en läkare, Eva, som skulle informera mig strålningen. Som jag anade var det samma läkare som mamma hade. Jag berättade om mamma och att jag varit henne, men Eva kände inte igen mig. Det är inte så konstigt, sa jag. Jag såg ju lite annorlunda ut då.
Sen började Eva förklara att man på en läkarkonferens, där man tagit upp mitt fall, missat att jag ska ha ytterligare åtta strålningstillfällen. Det skulle jag fått besked om från början, men ibland går det lite för snabbt, sa hon. Detta görs för att jag var 40 år när jag fick min bröstcancerdiagnos, och att man sett att det har varit av godo när man är så ung, som jag är när man pratar bröstcancer.
Hon berättade om tröttheten som kommer med strålningen och att jag måste lyssna på kroppen och vila. Sen kommer tröttheten bestå en tid efter strålningsperioden. Hon frågade också om hur jag har det runt omkring mig, med N. och om vi har någon avlastning. Jag förklarade situationen och att det är svårt att få avlastning när N. kräver så speciell omvårdnad. Men jag lovade att ta det så lugnt jag kan och vila när kroppen säger ifrån.
Samtalet avslutades med att jag fick rcept på kortisonsalva, som jag ska smörja in bröstet med som skydd efter strålningen, och vätskedrivande, mot min svullnad. Jag tackade för mig och Eva sa att hon ser fram emot att träffa mig när behandlingen är klar.
Först åkte vi med N. till Drottning Silvias barnsjukhus för att träffa sårsköterskan och experten Anki. Tyvärr såg såret inte bra ut, vilket resulterade i ett nytt sätt att rengöra och lägga om såret. Istället för sårgelen, som används vid brännskador och svåra sår, ska vi nu lägga i cellulosakompresser inne i såret. Ett mycket smärtsamt moment för N. och jobbigt för oss föräldrar att utföra. Trots smärtlindring reagerar hon starkt. Anki sa att vi får räkna med minst en månad innan N. är bra och att resan dit får vi ta dag för dag. Nu måste vi fokusera på att såret hålls rent, sen när det börjar läka måste vi tänka på hur hon sitter, då såret inte får gå upp. Det är inte bra att hon sitter i rullstolen eller på golvet där hon gärna sitter, utan helst ska hon ligga på sidan!?
Väl hemma har det varit tufft. N. har haft väldigt ont och när man då ska in och rengöra så blir man förtvivlad när hon har så ont. Men vi förväntas bita ihop och göra det som måste göras, annars blir det ju bara värre, och där vill vi inte hamna.
Idag ska vi tillbaka till sjukhuset för att se hur såret ser ut. Jag hoppas att Anki tycker det går åt rätt håll. Vi har tänkt fråga om möjligheten till hemsjukvård, något som N.s habiliteringssköterska påpekat, dels för att vi vill ha tätare hjälp, och sen för att det blir lite mycket att få ihop det med mina dagliga sjukhusbesök.
Efter Östra åkte P. och N. hem med färdtjänst, medans jag åkte till min akupunktur. Där kände jag alla nålar som sattes in, vilket jag inte brukar göra, och det gick inte att gå upp i samma styrka som vanligt. Tove, sjukgymnasten som hjälper mig, sa att det är så därför jag har mycket omkring mig och att "känslorna ligger utanpå", vilket gör mig mer smärtkänslig.
Hon märkte också att mina ben var lite svullna och tyckte jag skulle ta det med läkaren.
Direkt efter landade jag på strålningsenheten, och på rum 3 var det två nya sköterskor som skulle ta hand om mig. Nytt för mig var att det spelades musik, vilket jag tyckte var skönt. Sköterskan berättade att det fanns massa musik att välja bland och att man gärna får ta med sig egen musik om man vill.
Det gick lite snabbare denna gång, ca. 20 minuter, nu när man har gjort det flesta inställningarna. Direkt efteråt hämtades jag av Karin, sköterskan som tagit hand om mig tidigare och som var den som tog mitt samtal från uppvaket på Östra. Jag tror hon har fått nån form av tillsägelse efter det jag ringt till enheten, för hon är väldigt annorlunda mot hur hon var då i telefonen. Det känns lite krystat ibland, men hon är vänlig och förstående.
Nu skulle jag iallafall träffa en läkare, Eva, som skulle informera mig strålningen. Som jag anade var det samma läkare som mamma hade. Jag berättade om mamma och att jag varit henne, men Eva kände inte igen mig. Det är inte så konstigt, sa jag. Jag såg ju lite annorlunda ut då.
Sen började Eva förklara att man på en läkarkonferens, där man tagit upp mitt fall, missat att jag ska ha ytterligare åtta strålningstillfällen. Det skulle jag fått besked om från början, men ibland går det lite för snabbt, sa hon. Detta görs för att jag var 40 år när jag fick min bröstcancerdiagnos, och att man sett att det har varit av godo när man är så ung, som jag är när man pratar bröstcancer.
Hon berättade om tröttheten som kommer med strålningen och att jag måste lyssna på kroppen och vila. Sen kommer tröttheten bestå en tid efter strålningsperioden. Hon frågade också om hur jag har det runt omkring mig, med N. och om vi har någon avlastning. Jag förklarade situationen och att det är svårt att få avlastning när N. kräver så speciell omvårdnad. Men jag lovade att ta det så lugnt jag kan och vila när kroppen säger ifrån.
Samtalet avslutades med att jag fick rcept på kortisonsalva, som jag ska smörja in bröstet med som skydd efter strålningen, och vätskedrivande, mot min svullnad. Jag tackade för mig och Eva sa att hon ser fram emot att träffa mig när behandlingen är klar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar