Det värsta ska vara över

Istäcket ligger kvar men i luften finns ett löfte om att våren är på väg.

Äntligen börjar jag så sakta bli mer och mer människa! Förra måndagen gjorde jag min sista cellgiftsbehandling. Jag fick ytterligare medicin som skulle lindra mina jobbiga biverkningar och det gav faktiskt effekt. Visst har jag varit otroligt trött och helt utslagen, men det tuffaste illamåendet har jag sluppit och jag har bara haft ett underliggande illamående som hållit sig i schack.
Otroligt skönt!

Så nu har jag en liten paus inför nästa omgång av Herceptinbehandlingarna som startar den 9 mars och håller på var tredje vecka , totalt 17 gånger. Sen startar strålningen med ett förberedande besök den 7 mars, där man ska göra markeringar på bröstet och annat.  Därefter kör vi igång med själva strålningen veckan därpå, med start den 15 mars, och sen fortsätter det varje vardag i fem veckor.

Jag hade som vanligt försökt ladda med postiva saker innan sista behandlingen och de fick mig att må bättre denna gång. När man mår som sämst, som efter femte behandlingen, så är det så tufft och ynkligt att det är svårt att hitta någon bra känsla överhuvudtaget.

Min fina "Talk to the hand" med sjal, precis som jag.

Positiva saker som att:
Jag var hos Cornelia och hämtade med min specialbeställda känslofigur, som ska påminna mig om att vara stark, stolt och inte ta skit, vare sig från andra eller mig själv.
Mottot "Talk to the hand" är ett jättebra verktyg som jag fått av min confidant Åsa, som har stöttat mig otroligt mycket.

Jag har blivit mycket mer " nu kör jag och inget att förlora", och det gjorde att jag frågade Cornelia om jag kunde få vara med henne i ateljén en dag.
Jättegärna, säger hon och frågar när jag vill komma!
Jag berättade om hur jag hade tänkt innan jag frågade, "att frågar man inte så får man aldrig veta", och hon sa då att " är man så modig så får man det". Egentligen inte helt oväntat från en person som Cornelia, men ja, jag blev väldigt glad.

Här är foajen med en styckad postbil på väggen.

Jag och Åsa träffades över en mysig lunchfika på det nya Posthotellet. Det var fantastiska miljöer, jag gick runt och plåtade nästan överallt.

Det var en väldigt blandad mix av gäster, affärsmän på tjänsteresa, pensionärer över en enkel fika och ungdomar som satt i de olika miljöerna.

En mötesplats för alla  har tydligen varit en av ambitionerna, och det har de lyckats med.




Vi njöt av goda smörgåsar, cappucino, pyttesmå semlor och minicitronpajer, som man kunde äta som en enda munsbit. Helt klart ett ställe som jag kommer återkomma till. Med mig hem fick jag ett jättefin sjal som Åsa hade stickat åt mig. Den använder jag nu varje dag.

En snygg och mysig miljö för en lunchdate.

Snart kommer familjen hem och då ska vi äta en av Berits goda middagar som vi fått leverat hem av morbror Lars. Igår blev det marinerad kyckling och idag blir det pannbiff med lök.  Mmm, jättegott!

Ta hand om er själva och varandra! Kram Maria