2:a behandlingen

Den 21 november var det dags för min andra cellgiftsbehandling. Den här gången åkte jag själv. Min man finns alltid vid min sida, men jag känner att han redan får trixa med jobbet och tider, så vi får spara på tillfällena då han följer med. Och nu vet jag ju lite mer vad som väntar, och jag känner att jag fixar det själv.

Först skulle jag ta vägen via provtagningen, för att lämna lite blod. Man vill veta hur det ligger till med värdena innan en behandling. Fick lite ågren då jag upptäckte att jag hade tappat min remiss på vägen, men det löste sig efter några samtal.
Vidare till avd. 53 blev jag visad till ett rum där en äldre man satt och fick sin behandling. Strax efter kom en kvinna och satte sig i den tredje fåtöljen i rummet. Min söta sköterska dök upp i dörren och sa att hon snart skulle komma till mig. Under tiden kom en annan sköterska och en elev och påbörjade behandlingen på kvinnan som satt mittemot.

Jag fick sitta och vänta en stund, men hade försett mig med kaffe, ostmacka och en tidning, så det vara bara avkopplande. Men sen kom min sköterska Rebecka och tog hand om mig.
Hon frågade hur det hade gått med biverkningar efter förra behandlingen, och jag berättade bl.a. att jag hade mått illa och kräkts första dagarna. Det tyckte hon vi skulle åtgärda med ny illamående medicin, men hon var tvungen att få det okejat och utskrivet av läkare, så hon försvann för att jaga rätt på nån.

Hon hade lite problem med att få tag på nån, men tillslut återkom hon med den nya medicinen, Emend, som jag fick ta med en gång. Hon berättade att det fanns biverkningar med den, såklart, som extra trötthetskänsla och yrsel, och eftersom jag hade tagit bilen, så skulle jag vara uppmärksam på om jag kände mig för påverkad och isåfall svänga av och ta en paus.
Vi fick vänta en halvtimma på att medicinen skulle verka, för att sen börja med själva behandlingen.

Sen var det samma procedur som första gången och det kändes ungefär likadant som då. Inget pirr denna gången heller ; ) Lite obehagskänsla i näsan som man kan få, men annars ok. Denna gången tog lite längre tid än väntat, men det gör bara att man får lite mer "bara vara" tid.
Tackade för mig med lite chocklad till sköterskan, som blev glad. Sen begav jag mig hemåt utan några direkt känningar på vägen.

Väl hemma kom tröttheten och lite illamånde, men inte som sist, utan mera vagt. Men det försöker jag lindra med att äta lite, lite åt gången och ingenlagat, utan lite kex och proviva.
En biverkning som jag inte hade första gången, men som jag fick nu, andra dagen, var att magen sa ifrån på motsatt sätt. Det blev till att springa på toaletten. Men det varade bara en kväll och natt, sen lugnade det ner sig. Jag drack en hel del Proviva, och det hjälpte.

Så min summering av andra behandlingen blir, mycket mindre illamående, en protesterande mage och en ökad trötthet.

Look Good - Feel Better

Ett återbud gav mig en tidigare plats på Look Good-Feel Better kursen än väntat.
Igår ringde Marie-Louise från Avd 53 och berättade att det hade blivit en plats ledig på kursen följande dag och frågade om jag vill delta.
Det är en mycket populär kurs där kvinnor med olika cancerdiagnoser träffas, får smink/hudvårds råd och tips på sjalknytningar. Jag tackade ja direkt, för det var nåt jag hade sett framemot.

Så idag åkte jag in till stan. Först hade jag inbokat ett samtal med min psykolog, därefter blev det en god fika på ett av mina favoritställen, Da matteo, där dom också har ett bageri. Det blev det en surdegsmacka med brie, salami och kronärtskocka och till det ett chaite.  Skönt att åter kunna njuta av en god fika, det är ju svårt under behandlingsveckan. Däremot smakar det inte lika bra med kaffe, så det blir mer te nu.

Efteråt begav jag mig till Sahlgrenska och KK, där kursen skulle hållas. Två make up artister hälsade oss välkomna och vi var en grupp på 10-12 kvinnor i olika åldrar, som tog plats vid olika bord. Framför oss hade vi var sin spegel, rengöringsproduktere och en nesecärr med smink. Vi blev erbjudna kaffe eller te och sen fick vi en kort presentation av Look good-feel good konceptet som ursprungligen kommer från USA.  Läs mer på http://www.lookgoodfeelbetter.se/index.shtm

Man vet att många kvinnor känner större välbefinnande och stärkt självförtroende, om de under sin sjukdomstid får hjälp med att vårda sitt utseende. Det är mycket som kan hända under en behandling, de flesta tappar håret, en del tappar ögonbryn/fransar, man blir svullen i ansiktet och hyn blir torr. Jag unnar mig bra hudvårdsprodukter, för de gör skillnad, och lägger lite mer omsorg på min make up.
Det gör att jag känner mig piggare och mindre sjuk. Man får göra så gott man kan utifrån de förutsättningar man har just nu.

Därefter gick vi steg för steg igenom rengöring, återfuktning och sminkning. Inga nyheter eller så, men det var kul att prova på sånt man inte brukar använda, som t.ex. ögonbrynspenna och läppenna.
Det blev fina resultat, och det var roligt att se hur nöjda en del blev, speciellt de som inte var så vana med smink.

Utöver sminkprat så blev det lite prat om annat med mina bordsgrannar, bla. om illamående och håravfall.
Det var tydligt att det, bland flera av oss, fanns ett behov att prata med andra i samma situation och att det fanns en känsla av samhörighet.  Den känslan fick några av oss att bestämma att vi skulle gå till Unga Johanna nästa vecka på onsdag. Bröstcancerföreningen Johanna är en förening där kvinnor träffas och där finns Unga Johanna för kvinnor under 45 år.
Jag ser framemot att gå dit, få träffa tjejerna från idag och knyta nya bekantskaper.

1:a behandlingen

Förra veckan fick jag min andra cellgiftsbehandling, och den skilde sig från den första på olika sätt.
Men först vill jag berätta om min första behandling och om hur overkligt det kändes att det faktiskt var dags för den.
Dagen innan sa jag till min man att det kändes som om jag skulle resa bort.
Det kändes verkligen så och jag hade försökt bocka av saker, sånt som jag brukar ha koll på/ ansvar för, så att det skulle vara ordning och reda nu när jag skulle "bort", precis som man kan göra inför en resa. Och det är ju en resa man gör, en okänd, tuff resa men med ett tydligt mål, att bli friskförklarad.

Tidigt på morgonen den siste oktober åkte jag och min man till avd 53. Jag kände ingen oro eller så, utan mer " ja, det är som det är och nu kör vi".  Mina reaktioner och känslor, ändå sen jag fick cancerbeskedet, har oftast varit förnuftsmässiga och återhållsamma. På gott och ont kanske, men det har väl varit mitt sätt att hantera det.

Inne på avd. 53 blev vi visade till ett eget rum med två stora, bekväma fotöljer. Man försöker göra behandlingstillfällena så trevliga som möjligt. Där finns det tidningar, böcker och ljudböcker om man behöver hjälp med att fördriva tiden. I ett större gemensamt rum med soffgrupp, TV och kök finns det  fika att få. Patienter kan också ta sig en macka ur kylen.

Och med tanke på omständigheterna så var det en trevlig stund. Jag och min man satt och fikade i var sin fåtölj medans en jättesöt sköterska genomförde behandlingen under trevligt småprat.
Det finns många olika cellgiftsbehandlingar för olika typer av cancer, men det kan också skilja beroende på hur man som individ reagerar på behandlingen.

Jag får en kombinationsbehandling som heter FEC och jag kommer beskriva den mer i ett annat inlägg. Den består av tre olika påsar som ges via en CVK, en direktport in i ett stort kärl som är placerad ovanför bröstet. CVKn gör att jag slipper sätta nål varje gång och man undviker att reta de mindre kärlen, då cellgifterna är kärlpåverkande. Nackdelen är att den är infektionkänslig och att den sitter där den sitter hela tiden, men man vänjer sig.

Sköterskan berättade hela tiden om vad hon gjorde och varför. Frågade återkommande om hur det kändes för mig. Man kan uppleva själva behandlingen på olika sätt, och det blev tyvärr, lite tråkigt nog, tydligt då. När en viss medicin ges så kan man uppleva ett pirr i underlivet, berättade sköterskan.
Hon gick ifrån en stund och vi satt och väntade på att pirret skulle komma, men, nej, den biverkningen fick jag inte uppleva. Typiskt att man inte kan få känna på dom lite trevligare biverkningarna ; )

Efter ca. två timmar var behandlingen klar och det kändes såpass bra att vi tog en fika på stan och tog en promenad. Det var en märklig känsla att ena stunden sitta att få cellgifter och i nästa stund sitta på Espresso house, fika och vara i ett "normalt" sammanhang. Tala om kontraster.
Man funderar över andra människor man ser omkring sig,  vilka de är, vilket liv de lever, vad de har för historia och hur deras framtid ser ut.

Väl hemma, så att det väl gått ca. 4-5 timmar sen jag fick behandlingen när illamåendet plötsligt kom. Och det var inget roligt. Jag kräktes, kunde inte äta eller dricka och reagerade starkt på dofterna från middagen. Det enda jag kunde göra var att stänga in mig i sovrummet och ställa upp fönstret, för att försöka lindra illamåendet.
Emellanåt försökte jag knapra på ett salt kex, som man rekommenderat, men det gick inte bra.
Så fortsatte det långt in på natten och jag somnade halvsittandes i soffan. Det är ett bra läge för kroppen om man mår illa.

Man får illamåendemedicin direkt på sjukhuset, och sköterskan ställer frågor för att bestämma dosen, bl.a. om hurvida man har lätt för att bli åk/sjösjuk och om man var illamånde under gravideteten. Jag har lite såna tendenser, men sköterskan sa att det är bra att inte ge maxdos nu, så man har utrymme för att öka om det behövs. Oj, om jag bara hade veta vad som väntade, då hade jag bara sagt " ge mig allt ni har". Men man vet ju ingenting om hur man själv kommer reagera. Ibland är det bara bra, för man vill inte veta vad som väntar, men andra gånger önskar man att visste mer.