Jag fortsätter att gå tillbaka i min cancerhistoria och fyller i luckorna. För mig är det viktigt att försöka återberätta det som har hänt på vägen, med läkarbesök, undersökningar och personliga reflektioner, så att den som vill kan få en inblick och förståelse för vad man går igenom. Förhoppningsvis kan jag också ge en nyanserad bild och visa att allt inte är nattsvart.
Dagen efter mitt cancerbesked per telefon, den 23/8, så skulle jag träffa läkaren Katarina Storek på Kvinnokliniken/Carlanderska. Jag hade från början kommit till henne, via min Skandia vårdförsäkring av en annan anledning, då jag hade haft stora problem med blödningar. Jag kommer ihåg att jag då kände att det var mycket som inte stämde med min kropp.
" Maria, jag trodde faktiskt inte att det var nåt. Det gjorde jag inte", sa Katarina och tittade allvarligt på mig från andra sidan skrivbordet. Hon frågade vidare hur jag hade det runt omkring mig och hur det kändes för mig. Jag sa att att det svåra är att berätta för mina anhöriga, därför att mamma nyligen gick bort efter sin svåra kamp mot cancern, och att cancer nu är så laddat för oss. För mig var det svårast att behöva lämna ett sånt här besked igen. När mamma blev sjuk ringde jag runt och berättade för nära och kära. Det var tungt.
" Jag förstår att det gör det svårare, men nu är det du och din cancer som är viktigast. Det är du nu!", sa Katarina och sökte min blick. " Du har ett helvete framför dig, och du kommer behöva hjälp" fortsatte hon. " Och du kommer att reagera" Jag hade berättat att jag inte hade reagerat på beskedet, utan att jag var nollställd och tog in all information utan känsloyttringar.
" Du kommer inte gå runt som en zombie som du gör nu. En reaktion kommer för eller senare. Nu är du i chock!"sa hon bestämt. " Jag kan inte säga till dig vad du ska göra, men jag tycker att du ska säga till din man att inte åka till Stockholm i veckan".
Det var planerat att min man skulle iväg några dagar i utbildningssyfte. Han hade själv sagt att det var inte läge för det, men jag hade sagt att det skulle gå bra. Likaså när han dagen innan hade sagt att han kunde följa med på dagens läkarbesök, så sa jag att det inte behövdes. Jag tänkte att nu vet vi ju att jag har bröstcancer och det blir ju inget nytt vi får veta, så det är väl bättre att min man går till jobbet.
" Det var väl dumt?" sa Katarina med huvudet lite på sned. " Det är ju viktig för honom också att få svar på sina frågor, och även om jag inte är nån cancerspecialist, så vet jag en del". " Är det så att din man vill komma hit, så tar jag gärna emot er igen och förklarar vad som kommer att hända".
Vidare pratade vi om min nya utbildning som jag precis börjat med. Katarina undrade om jag inte kunde skjuta på den, hon menade att det inte skulle finnas nån ork för den nu. Kommande undersökningar och behandlingar skulle också ta mycket tid i anspråk, och nu var det dags för att fokusera på mig själv.
Nästa steg var att jag skulle få komma till bröstcancer mottagningen på Sahlgrenska för en operation av bröstet. Katarina skulle skicka en remiss samma dag. Sen var det bara till att vänta.....
Dagen efter mitt cancerbesked per telefon, den 23/8, så skulle jag träffa läkaren Katarina Storek på Kvinnokliniken/Carlanderska. Jag hade från början kommit till henne, via min Skandia vårdförsäkring av en annan anledning, då jag hade haft stora problem med blödningar. Jag kommer ihåg att jag då kände att det var mycket som inte stämde med min kropp.
" Maria, jag trodde faktiskt inte att det var nåt. Det gjorde jag inte", sa Katarina och tittade allvarligt på mig från andra sidan skrivbordet. Hon frågade vidare hur jag hade det runt omkring mig och hur det kändes för mig. Jag sa att att det svåra är att berätta för mina anhöriga, därför att mamma nyligen gick bort efter sin svåra kamp mot cancern, och att cancer nu är så laddat för oss. För mig var det svårast att behöva lämna ett sånt här besked igen. När mamma blev sjuk ringde jag runt och berättade för nära och kära. Det var tungt.
" Jag förstår att det gör det svårare, men nu är det du och din cancer som är viktigast. Det är du nu!", sa Katarina och sökte min blick. " Du har ett helvete framför dig, och du kommer behöva hjälp" fortsatte hon. " Och du kommer att reagera" Jag hade berättat att jag inte hade reagerat på beskedet, utan att jag var nollställd och tog in all information utan känsloyttringar.
" Du kommer inte gå runt som en zombie som du gör nu. En reaktion kommer för eller senare. Nu är du i chock!"sa hon bestämt. " Jag kan inte säga till dig vad du ska göra, men jag tycker att du ska säga till din man att inte åka till Stockholm i veckan".
Det var planerat att min man skulle iväg några dagar i utbildningssyfte. Han hade själv sagt att det var inte läge för det, men jag hade sagt att det skulle gå bra. Likaså när han dagen innan hade sagt att han kunde följa med på dagens läkarbesök, så sa jag att det inte behövdes. Jag tänkte att nu vet vi ju att jag har bröstcancer och det blir ju inget nytt vi får veta, så det är väl bättre att min man går till jobbet.
" Det var väl dumt?" sa Katarina med huvudet lite på sned. " Det är ju viktig för honom också att få svar på sina frågor, och även om jag inte är nån cancerspecialist, så vet jag en del". " Är det så att din man vill komma hit, så tar jag gärna emot er igen och förklarar vad som kommer att hända".
Vidare pratade vi om min nya utbildning som jag precis börjat med. Katarina undrade om jag inte kunde skjuta på den, hon menade att det inte skulle finnas nån ork för den nu. Kommande undersökningar och behandlingar skulle också ta mycket tid i anspråk, och nu var det dags för att fokusera på mig själv.
Nästa steg var att jag skulle få komma till bröstcancer mottagningen på Sahlgrenska för en operation av bröstet. Katarina skulle skicka en remiss samma dag. Sen var det bara till att vänta.....
