Imorse var det inte riktigt bra

Har sovit lite sådär de senaste nätterna av olika anledningar. Dels har tankarna farit omkring, det finns mycket att bearbeta, en hel del oönskat, men sånt är livet.
Sen har jag haft lite mun/svalgproblem, som man kan få, och så har jag känt mig lite låg.
Det kan man ju känna oavsett i en cancerbehandling, men det händer att det dyker upp när man slutar med cortisonet, som man får efter cellgifterna.

Här brukar mina korta promenader sluta.

Nu var det en vecka sen jag fick senaste behandlingen och jag tycker att biverkningarna har var lindrigare denna gång. Däremot har tröttheten varit densamma, både fysiskt och psykiskt. Ibland är det svårt att acceptera att man är så svag. När promenader som jag brukar ta i rask takt, blir mycket kortare och trots att jag då går långsamt, ändå måste stanna och vila mig, det känns märkligt.

Men då är det viktigt att tänka att orken kommer att komma tillbaka. Dels har jag riktigt bra dagar nu under cancerbehandlingen då jag orkar mer, men jag kommer att återhämta mig helt när jag är färdigbehandlad. Men man måste ha tålamod, för det kommer ta tid, man brukar säga ett år ungefär.

Ja, imorse mådde jag oväntat sämre. Jag satt och matade min lilla tjej som hade värst hostan som inte ville ge med sig. Försökte att undvika att få hostattackerna rakt i ansiktet, då jag nu är inne i min sämsta vecka med tanke på ett obefintligt immunförsvar. Efter en stund fick jag plötsligt huvudvärk och blev helt matt. Tog smärtstillande och var tvungen att lägga mig ner, huvudvärken försvann men mattheten har suttit i tills nu.

Lite mer harmoni. Bild Cornelia.

Gjorde iordning några mackor och kom på mig själv med att nynna. Det är bra!
Just nynna gör jag faktsikt ännu mer nu. Dels när jag är själv hemma eller när jag t.ex. sitter och väntar vårdcentralen eller handlar mat.  Det känns bra att nynnadet finns där tillhands, det är nåt positivt som ibland dyker upp helt omedvetet och bara finns där och ger en bra känsla. Prova! Tänk på att barn uppskattar att man inte gör det när dom är med. Jobbar själv på det ; )

3:e cellgiftsbehandlingen

I början på veckan fick jag min 3:e cellgiftsbehandling och nu vet man hur gången är, även om det ibland skiljer sig lite mellan tillfällena.
Den är gången fick jag ett telefonsamtal på morgonen, det var en sköterska från avd 53 som undrade om jag kunde komma in tidigare pga. personalbrist. Jag hade tidigare fått tid för provtagning kl 10.00 och tid för behandling kl.10.30, så jag sa att det kanske inte skulle bli jättemycket tidigare, men jag skulle komma så tidigt jag kunde.

Så det blev inte så mycket av min lugna morgon, utan jag skyndade på och fick ta en snabbdusch. Sen ringde det igen, och det var samma sköterska som ursäktade sig, för hon ville inte jaga mig, som hon sa. Men hon hade nu fått informationen från vårdcentralen, och senaste omläggningen, om att stygnen runt min CVK hade släppt. Sköterskan hade pratat med preopration på KK, om att jag skulle komma förbi och lägga nya stygn innan behandlingen. Så en lite ändring till blev det för dagen.

Men jag började med provtagningen, det var helt fullt, men då jag har en akutremiss får jag gå före i kön. En vänliga sköterska gav mig ett snabbt stick i fingret, kapillärt som det heter, och det gick fint.
Sen begav jag mig ut i regnet och vidare till Preop på KK där dom tog emot mig direkt.
Samma sköterska, Carolla, en bestämd och vänlig kvinna som nog varit med ett tag, tog hand om mig även denna gång. Det är skönt att få samma personal, även om man är en i mängden för dom.

Carolla gav mig en vit rock att byta om till och sen förberede hon ett rullbord med stark rengöring, kompresser, spruta, nål, tråd och lite annat. Allt ska vara förberett så att det bara är till att köra för läkaren som sen kommer. Jag fick frågan av Carolla om hur jag ville göra med bedövningssprutan, hon menade att den är ju jobbig i sig, och att läkarna ibland har så bråttom att den inte hinner verka. Jag blev lite förvånad, men samtidigt är det skönt när nån är så rak. Frågan gjorde mig iallafall lite tveksam till hur jag skulle göra.

Jag tänkte varför inte prova utan bedövning, det har jag ju aldrig gjort förut och lite nyfiken på hur det skulle kännas är man ju.  Men sen sa Carolla att hon inte ville påverka mig till nåt som jag inte tänkt mig så jag tänkte om. Visst, bedövningssprutan kändes lite, men det gick bra senast, så jag sa att vi kör som förra gången. När allt var klart var det bara läkaren som fattades, och han var plötsligt väck.

Men efter ett samtal från Carolla dök han upp och ursäktade sig. Han hade tänkt sig en kopp kaffe, men den fick vänta på honom. Carolla berättade att jag hade valt bedövning, och det tyckte läkaren var bra, sen sa hon att vi pratat om att man ibland har lite bråttom så att den inte hinner verka och att det var inte bra. Läkaren höll med om det. Både sköterskan och läkaren sa att det var väldigt ovanligt att alla stygnen släpper från huden som det hade gjort för mig.

Först blev jag ordentligt rengjord och sen fick jag sprutan, den kan svida ordentligt, men jag tyckte det kändes ok. Läkaren la sen stygnen, medans han frågade hur det kändes. Det hela gick bra och läkaren sa att han skulle vara mycket förvånad om stygnen gick upp igen. Sen fortsatte han omläggningen med stort plastplåster över CVK.n. Det är viktigt att det är tätt pga. infektionsrisken, och han tejpade också lite extra. Sen tackade han för sig och återvände troligtvis till sin kopp kaffe för en liten paus.

Sen vidare till avd. 53 och behandlingen. Tog mig en plats i ett rum där en äldre man redan satt och fick strax därefter sällskap av en äldre kvinna. Hade försett mig med kaffe, lussebulle och några tidningar och snart kom en sköterska, Karin, som jag inte träffat tidigare. Men även hon satt kvar under behandlingen, ställde frågor och tog väl hand om mig. Jag fick en ny tid den 2 januari och nya mediciner för de kommande dagarnas biverkningar. Jag tackade för mig och önskade Karin en god jul med en ask choklad. Det var uppskattat och jag fick en kram med mig hem.