Förra veckan fick jag min andra cellgiftsbehandling, och den skilde sig från den första på olika sätt.
Men först vill jag berätta om min första behandling och om hur overkligt det kändes att det faktiskt var dags för den.
Dagen innan sa jag till min man att det kändes som om jag skulle resa bort.
Det kändes verkligen så och jag hade försökt bocka av saker, sånt som jag brukar ha koll på/ ansvar för, så att det skulle vara ordning och reda nu när jag skulle "bort", precis som man kan göra inför en resa. Och det är ju en resa man gör, en okänd, tuff resa men med ett tydligt mål, att bli friskförklarad.
Tidigt på morgonen den siste oktober åkte jag och min man till avd 53. Jag kände ingen oro eller så, utan mer " ja, det är som det är och nu kör vi". Mina reaktioner och känslor, ändå sen jag fick cancerbeskedet, har oftast varit förnuftsmässiga och återhållsamma. På gott och ont kanske, men det har väl varit mitt sätt att hantera det.
Inne på avd. 53 blev vi visade till ett eget rum med två stora, bekväma fotöljer. Man försöker göra behandlingstillfällena så trevliga som möjligt. Där finns det tidningar, böcker och ljudböcker om man behöver hjälp med att fördriva tiden. I ett större gemensamt rum med soffgrupp, TV och kök finns det fika att få. Patienter kan också ta sig en macka ur kylen.
Och med tanke på omständigheterna så var det en trevlig stund. Jag och min man satt och fikade i var sin fåtölj medans en jättesöt sköterska genomförde behandlingen under trevligt småprat.
Det finns många olika cellgiftsbehandlingar för olika typer av cancer, men det kan också skilja beroende på hur man som individ reagerar på behandlingen.
Jag får en kombinationsbehandling som heter FEC och jag kommer beskriva den mer i ett annat inlägg. Den består av tre olika påsar som ges via en CVK, en direktport in i ett stort kärl som är placerad ovanför bröstet. CVKn gör att jag slipper sätta nål varje gång och man undviker att reta de mindre kärlen, då cellgifterna är kärlpåverkande. Nackdelen är att den är infektionkänslig och att den sitter där den sitter hela tiden, men man vänjer sig.
Sköterskan berättade hela tiden om vad hon gjorde och varför. Frågade återkommande om hur det kändes för mig. Man kan uppleva själva behandlingen på olika sätt, och det blev tyvärr, lite tråkigt nog, tydligt då. När en viss medicin ges så kan man uppleva ett pirr i underlivet, berättade sköterskan.
Hon gick ifrån en stund och vi satt och väntade på att pirret skulle komma, men, nej, den biverkningen fick jag inte uppleva. Typiskt att man inte kan få känna på dom lite trevligare biverkningarna ; )
Efter ca. två timmar var behandlingen klar och det kändes såpass bra att vi tog en fika på stan och tog en promenad. Det var en märklig känsla att ena stunden sitta att få cellgifter och i nästa stund sitta på Espresso house, fika och vara i ett "normalt" sammanhang. Tala om kontraster.
Man funderar över andra människor man ser omkring sig, vilka de är, vilket liv de lever, vad de har för historia och hur deras framtid ser ut.
Väl hemma, så att det väl gått ca. 4-5 timmar sen jag fick behandlingen när illamåendet plötsligt kom. Och det var inget roligt. Jag kräktes, kunde inte äta eller dricka och reagerade starkt på dofterna från middagen. Det enda jag kunde göra var att stänga in mig i sovrummet och ställa upp fönstret, för att försöka lindra illamåendet.
Emellanåt försökte jag knapra på ett salt kex, som man rekommenderat, men det gick inte bra.
Så fortsatte det långt in på natten och jag somnade halvsittandes i soffan. Det är ett bra läge för kroppen om man mår illa.
Man får illamåendemedicin direkt på sjukhuset, och sköterskan ställer frågor för att bestämma dosen, bl.a. om hurvida man har lätt för att bli åk/sjösjuk och om man var illamånde under gravideteten. Jag har lite såna tendenser, men sköterskan sa att det är bra att inte ge maxdos nu, så man har utrymme för att öka om det behövs. Oj, om jag bara hade veta vad som väntade, då hade jag bara sagt " ge mig allt ni har". Men man vet ju ingenting om hur man själv kommer reagera. Ibland är det bara bra, för man vill inte veta vad som väntar, men andra gånger önskar man att visste mer.
Men först vill jag berätta om min första behandling och om hur overkligt det kändes att det faktiskt var dags för den.
Dagen innan sa jag till min man att det kändes som om jag skulle resa bort.
Det kändes verkligen så och jag hade försökt bocka av saker, sånt som jag brukar ha koll på/ ansvar för, så att det skulle vara ordning och reda nu när jag skulle "bort", precis som man kan göra inför en resa. Och det är ju en resa man gör, en okänd, tuff resa men med ett tydligt mål, att bli friskförklarad.
Tidigt på morgonen den siste oktober åkte jag och min man till avd 53. Jag kände ingen oro eller så, utan mer " ja, det är som det är och nu kör vi". Mina reaktioner och känslor, ändå sen jag fick cancerbeskedet, har oftast varit förnuftsmässiga och återhållsamma. På gott och ont kanske, men det har väl varit mitt sätt att hantera det.
Inne på avd. 53 blev vi visade till ett eget rum med två stora, bekväma fotöljer. Man försöker göra behandlingstillfällena så trevliga som möjligt. Där finns det tidningar, böcker och ljudböcker om man behöver hjälp med att fördriva tiden. I ett större gemensamt rum med soffgrupp, TV och kök finns det fika att få. Patienter kan också ta sig en macka ur kylen.
Och med tanke på omständigheterna så var det en trevlig stund. Jag och min man satt och fikade i var sin fåtölj medans en jättesöt sköterska genomförde behandlingen under trevligt småprat.
Det finns många olika cellgiftsbehandlingar för olika typer av cancer, men det kan också skilja beroende på hur man som individ reagerar på behandlingen.
Jag får en kombinationsbehandling som heter FEC och jag kommer beskriva den mer i ett annat inlägg. Den består av tre olika påsar som ges via en CVK, en direktport in i ett stort kärl som är placerad ovanför bröstet. CVKn gör att jag slipper sätta nål varje gång och man undviker att reta de mindre kärlen, då cellgifterna är kärlpåverkande. Nackdelen är att den är infektionkänslig och att den sitter där den sitter hela tiden, men man vänjer sig. Sköterskan berättade hela tiden om vad hon gjorde och varför. Frågade återkommande om hur det kändes för mig. Man kan uppleva själva behandlingen på olika sätt, och det blev tyvärr, lite tråkigt nog, tydligt då. När en viss medicin ges så kan man uppleva ett pirr i underlivet, berättade sköterskan.
Hon gick ifrån en stund och vi satt och väntade på att pirret skulle komma, men, nej, den biverkningen fick jag inte uppleva. Typiskt att man inte kan få känna på dom lite trevligare biverkningarna ; )
Efter ca. två timmar var behandlingen klar och det kändes såpass bra att vi tog en fika på stan och tog en promenad. Det var en märklig känsla att ena stunden sitta att få cellgifter och i nästa stund sitta på Espresso house, fika och vara i ett "normalt" sammanhang. Tala om kontraster.
Man funderar över andra människor man ser omkring sig, vilka de är, vilket liv de lever, vad de har för historia och hur deras framtid ser ut.
Väl hemma, så att det väl gått ca. 4-5 timmar sen jag fick behandlingen när illamåendet plötsligt kom. Och det var inget roligt. Jag kräktes, kunde inte äta eller dricka och reagerade starkt på dofterna från middagen. Det enda jag kunde göra var att stänga in mig i sovrummet och ställa upp fönstret, för att försöka lindra illamåendet.
Emellanåt försökte jag knapra på ett salt kex, som man rekommenderat, men det gick inte bra.
Så fortsatte det långt in på natten och jag somnade halvsittandes i soffan. Det är ett bra läge för kroppen om man mår illa.
Man får illamåendemedicin direkt på sjukhuset, och sköterskan ställer frågor för att bestämma dosen, bl.a. om hurvida man har lätt för att bli åk/sjösjuk och om man var illamånde under gravideteten. Jag har lite såna tendenser, men sköterskan sa att det är bra att inte ge maxdos nu, så man har utrymme för att öka om det behövs. Oj, om jag bara hade veta vad som väntade, då hade jag bara sagt " ge mig allt ni har". Men man vet ju ingenting om hur man själv kommer reagera. Ibland är det bara bra, för man vill inte veta vad som väntar, men andra gånger önskar man att visste mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar