Förra veckan blev det lite mycket.
Mannen var iväg till Stockholm på måndagen och skulle vara borta i ett par dagar. Därför skulle N. vara på korttids under samma tid.
Jag lämnade henne där på vägen till sjukhuset, och innan min första Herceptinbehandling.
Väl på sjukhuset fick jag ladda med några värktabletter och sen blev det 6 timmar på avd.53. I jämförelse med cellgifterna var det en baggis. Fick lite influensasymptom, frossa och värk i kroppen när jag kom hem och under kvällen, men det kändes helt ok nästa dag.
Tisdag var det återigen dags för akupunktur och på kvällen var det samtalsgrupp på bröstcancerföreningen Johanna.
Sen kom det som har överskuggat allt, N. fick feber på korttids och det slutade med att vi hamnade på akuten. En liten, men mycket smärtsam åkomma som krävde nersövning, med allt vad det innebär, och ett kirurgiskt ingrepp. Resultatet är ett sår som ska självläka och som måste skötas noggrant, vilket innebär smärtlindring och extra omvårdnad i flera veckor framöver.
Jag vänjer mig aldrig vid detta, nersövningen och att sen bara sitta och vänta på att operationen ska bli klar. Tänk då att strålningavd. har lämnat ett meddelande under tiden, säg vid 15.00, och att dom lämnat besked om att min strålningstid följande dag är flyttad till morgonen. Inget dom vill få bekräftat, om det går bra för mig, utan ren information.
När jag sen sitter på uppvaket ringer jag dit, berättar att jag sitter där med min dotter och att det är jättesvårt för mig med den nya tiden. Får veta att det är jobbigt för dom också! Sen får jag också veta att det är receptionens fel och/eller chefernas, och sköterskan i telefonen uppmanade mig att kontakta dom. Ingen medkänsla alls och min fightingspirit var i det läget väldig låg, så jag försökte bara ta in det hon sa. Tänk vad en person kan göra skillnad, på gott och ont.
Mannen var iväg till Stockholm på måndagen och skulle vara borta i ett par dagar. Därför skulle N. vara på korttids under samma tid.
Jag lämnade henne där på vägen till sjukhuset, och innan min första Herceptinbehandling.
Väl på sjukhuset fick jag ladda med några värktabletter och sen blev det 6 timmar på avd.53. I jämförelse med cellgifterna var det en baggis. Fick lite influensasymptom, frossa och värk i kroppen när jag kom hem och under kvällen, men det kändes helt ok nästa dag.
Tisdag var det återigen dags för akupunktur och på kvällen var det samtalsgrupp på bröstcancerföreningen Johanna.
Sen kom det som har överskuggat allt, N. fick feber på korttids och det slutade med att vi hamnade på akuten. En liten, men mycket smärtsam åkomma som krävde nersövning, med allt vad det innebär, och ett kirurgiskt ingrepp. Resultatet är ett sår som ska självläka och som måste skötas noggrant, vilket innebär smärtlindring och extra omvårdnad i flera veckor framöver.
Jag vänjer mig aldrig vid detta, nersövningen och att sen bara sitta och vänta på att operationen ska bli klar. Tänk då att strålningavd. har lämnat ett meddelande under tiden, säg vid 15.00, och att dom lämnat besked om att min strålningstid följande dag är flyttad till morgonen. Inget dom vill få bekräftat, om det går bra för mig, utan ren information.
När jag sen sitter på uppvaket ringer jag dit, berättar att jag sitter där med min dotter och att det är jättesvårt för mig med den nya tiden. Får veta att det är jobbigt för dom också! Sen får jag också veta att det är receptionens fel och/eller chefernas, och sköterskan i telefonen uppmanade mig att kontakta dom. Ingen medkänsla alls och min fightingspirit var i det läget väldig låg, så jag försökte bara ta in det hon sa. Tänk vad en person kan göra skillnad, på gott och ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar