Igår var det dags för ett besök på Sahlgrenska sjukhuset. Först skulle jag förbi avd. 53 för att få hjälp med min CVK, den senaste veckans omläggning på vårdcentralen var inte optimal. Det hade blivit irriterat och jag kände av det. En CVK är en insatt kärlport ovanför bröstet, så att man slipper få en nål insatt vid varje behandling och provtagning. Jag förklarar mer i ett annat inlägg.
Men jag fick det omlagt och jag kände direkt en skillnad, vilket var jätteskönt. Det är viktigt att såna här saker funkar så bra som möjligt och att det inte blir en sak som stör.
Sen var det vidare till onkologmottagningen, där jag skulle träffa min läkare Barbro.
Det var dags för uppföljning på hur jag tar cellgiftsbehandlingen, med biverkningar och allt.
Jag hade också samlat på mig en del frågor som jag ville ha svar på. Jag är en person som, på gott och ont, försöker hämta info från olika håll. På gott för att jag kan lära av andras erfarenheter, få råd och hitta svar, men av ondo ibland för att allt som skrivs inte har nån grund och är subjektivt.
Då är det viktigt att komma ihåg att cancer är en väldigt individuell sjukdom! Även med exakt samma diagnos så skiljer det sig mellan olika personer.
Jag tänker alltid på mamma när jag går till onkologen. Så många gånger har jag åkt samma hiss när jag dels följt med mamma på läkarbesök på vån 5, men framförallt tänker jag på när hissen stannade på vån. 4, och på den dagliga närvaron vid mammas sida hennes sista veckor. Det känns overkligt och svårt att ta in att jag nu fortsätter komma hit för att jag har fått en cancerdiagnos. Men så är det.
Barbro är en trevlig och bra läkare som jag känner förtroende för. Hon tar sig tid och ger uttömmande svar, vilket uppskattas. Jag sa till henne att jag är en person som ifrågasätter, mammas sjukdom och vissa fel som uppstod i hennes behandling har satt sina spår. Hon sa att det är bra.
Det viktigaste frågan för mig igår, var hurvida prognosen är sämre för att tumören har visat sig var HER-2 positiv, och att den har en snabb celldelning. Den informationen man hittar på nätet talar för att det inte är nån bra prognos. Men det höll Barbro inte med om.
Det paradoxala med min tumör, som är hormonkänslig och snabbväxande, är att den just därför är speciellt känslig/mottaglig för behandligarna. En mindre tumör med långsammare celldelning hade inte svarat likadant. Barbro sa att min prognos är inte sämre, men att det kommer bli en tuffare behandling.
Hon pekar också på det positiva att det inte fanns nån spridning i lymfkörtlarna och på tumörsvaret som inte visade på spridning i blodomloppet. Tillsammans med skelettscinten, en röntgen, som visade att det inte fanns några metastaser på skelettet, så är utgångsläget mycket bättre.
Det finns heller ingen anledning att ta bort mer av bröstet, eller att ändra behandling som jag hade läst om. Jag hade hittat info om att man ser bäst effekt om man kombinerar cellgifter med Herceptin, som ges vid en HER-2 postiv tumör, men i mitt fall är det inte aktuellt.
Jag sa till Barbro att jag hade läst om en helt ny medicin, T-DM1, som skulle vara ännu bättre och med färre biverkningar. Hon sa att den är jättebra, men att den först kommer ut för användning om nåt år. Så för mig är den inte aktuell, men vad skönt att höra att forskningen går framåt. Det ger hopp!
Så nu fortsätter jag med mina fem återstående cellgiftsbehandlingar, var tredje vecka. Tröttheten kommer att öka allteftersom. Jag kommer få lite mer illamåendemedicin vid nästa kur på måndag, för att lindra illamåendet. Sen fick jag en kombinerad insomnings- och illamående tablett som jag kan ta vid behov. Sömnen är jätteviktig.
När jag är klar med cellgiftsbehandlingen, blir det 3-4 veckors vila för att sen börja Herceptin- och strålbehandlingen. Jag tror det blir 5 dagar i veckan i 5 veckor. Därefter kommer jag få hormontabletter under en 5 års period. Så ser det ut nu ialla fall.
Barbro kommer också skicka en remiss för att undersöka ärftligheten, med tanke på att mamma hade bröstcancer när hon var 36 år. Det kan vara en indikation på att det finns en ärftlighetsfaktor.
Jag känner en liten lättnad och tänker nu ta vara på min bästa vecka i behandling!
Men jag fick det omlagt och jag kände direkt en skillnad, vilket var jätteskönt. Det är viktigt att såna här saker funkar så bra som möjligt och att det inte blir en sak som stör.
Sen var det vidare till onkologmottagningen, där jag skulle träffa min läkare Barbro.
Det var dags för uppföljning på hur jag tar cellgiftsbehandlingen, med biverkningar och allt.
Jag hade också samlat på mig en del frågor som jag ville ha svar på. Jag är en person som, på gott och ont, försöker hämta info från olika håll. På gott för att jag kan lära av andras erfarenheter, få råd och hitta svar, men av ondo ibland för att allt som skrivs inte har nån grund och är subjektivt.
Då är det viktigt att komma ihåg att cancer är en väldigt individuell sjukdom! Även med exakt samma diagnos så skiljer det sig mellan olika personer.
Jag tänker alltid på mamma när jag går till onkologen. Så många gånger har jag åkt samma hiss när jag dels följt med mamma på läkarbesök på vån 5, men framförallt tänker jag på när hissen stannade på vån. 4, och på den dagliga närvaron vid mammas sida hennes sista veckor. Det känns overkligt och svårt att ta in att jag nu fortsätter komma hit för att jag har fått en cancerdiagnos. Men så är det.
Barbro är en trevlig och bra läkare som jag känner förtroende för. Hon tar sig tid och ger uttömmande svar, vilket uppskattas. Jag sa till henne att jag är en person som ifrågasätter, mammas sjukdom och vissa fel som uppstod i hennes behandling har satt sina spår. Hon sa att det är bra.
Det viktigaste frågan för mig igår, var hurvida prognosen är sämre för att tumören har visat sig var HER-2 positiv, och att den har en snabb celldelning. Den informationen man hittar på nätet talar för att det inte är nån bra prognos. Men det höll Barbro inte med om.
Det paradoxala med min tumör, som är hormonkänslig och snabbväxande, är att den just därför är speciellt känslig/mottaglig för behandligarna. En mindre tumör med långsammare celldelning hade inte svarat likadant. Barbro sa att min prognos är inte sämre, men att det kommer bli en tuffare behandling.
Hon pekar också på det positiva att det inte fanns nån spridning i lymfkörtlarna och på tumörsvaret som inte visade på spridning i blodomloppet. Tillsammans med skelettscinten, en röntgen, som visade att det inte fanns några metastaser på skelettet, så är utgångsläget mycket bättre.
Det finns heller ingen anledning att ta bort mer av bröstet, eller att ändra behandling som jag hade läst om. Jag hade hittat info om att man ser bäst effekt om man kombinerar cellgifter med Herceptin, som ges vid en HER-2 postiv tumör, men i mitt fall är det inte aktuellt.
Jag sa till Barbro att jag hade läst om en helt ny medicin, T-DM1, som skulle vara ännu bättre och med färre biverkningar. Hon sa att den är jättebra, men att den först kommer ut för användning om nåt år. Så för mig är den inte aktuell, men vad skönt att höra att forskningen går framåt. Det ger hopp!
Så nu fortsätter jag med mina fem återstående cellgiftsbehandlingar, var tredje vecka. Tröttheten kommer att öka allteftersom. Jag kommer få lite mer illamåendemedicin vid nästa kur på måndag, för att lindra illamåendet. Sen fick jag en kombinerad insomnings- och illamående tablett som jag kan ta vid behov. Sömnen är jätteviktig.
När jag är klar med cellgiftsbehandlingen, blir det 3-4 veckors vila för att sen börja Herceptin- och strålbehandlingen. Jag tror det blir 5 dagar i veckan i 5 veckor. Därefter kommer jag få hormontabletter under en 5 års period. Så ser det ut nu ialla fall.
Barbro kommer också skicka en remiss för att undersöka ärftligheten, med tanke på att mamma hade bröstcancer när hon var 36 år. Det kan vara en indikation på att det finns en ärftlighetsfaktor.
Jag känner en liten lättnad och tänker nu ta vara på min bästa vecka i behandling!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar