Dag 17

Det var en underbar dag igår. Helt stilla och sol. Jag tog en härlig promenad ner till havet, man får ju passa på när man är i en bra vecka och orken finns där. Det finns dagar då man känner sig helt orkeslös och då promenaden blir kortare och långsammare. Men jag försöker att ta en varje dag, för man säger att cancertröttheten inte går att vila bort. Den finns där ändå.

Det är också jättebra att försöka röra på sig varje dag, för blir man liggande/sittandes samlas slaggprodukterna och man mår sämre. Det finns också studier som visar nyttan av att promenera flera gånger i veckan, även om det blir en kort runda. Det ger en positiv effekt på tillfrisknadet.

Det var skönt att känna att det fanns styrka i kroppen och det var lätt att få ett bra tempo. När jag skriver att det är en bra vecka så brukar man generellt säga att de 3 veckorna mellan cellgiftsbehandlingarna är lite olika. Veckan direkt efter behandlingen kan det bli en hel del biverkningar, och att man kan känna sig speedad av cortisonet. Andra veckan är man som mest känslig och man har ett mycket dåligt immunförsvar.

Man ska inte sitta i karantän, men använda sitt sunda förnuft. Under den veckan är det inte läge för att vistas på ett fullpackat IKEA, eller sitta på ett flyg. Både läkaren och sköterskan sa att om det är nåt jag ska komma ihåg av all info jag fått så är det att om jag får feber så måste jag ringa sjukhuset. Inte ta en Alvedon och avvakta. Detta för att det kan vara en infektion och kroppen har inget försvar alls.
Då behöver man sätta in antbiotikakurer, och det är inte ovanligt att man får blodtransfusion.

De senaste dagarna har jag varit öm i hårbotten, vilket är vanligt innan håret faller av. Igår märktes det att det är på gång.  Det lossnade en hel del när man drar handen igenom. Inga hela tussar, utan mer jämt fördelat över huvdudet. Jag har bestämt mig för att inte vänta till det blir helt glest, utan jag ska förekomma det, och raka av det innan. Här är har jag lite kontroll och kan betsämma hur/när jag vill göra det.

Min tanke var att göra en grej tillsammans med familjen, så att dom blir delaktiga. Tänkte att dom kunde få leka frisör, det händer ju aldrig igen att man får klippa nån hur man vill ; )

Samtidigt så tycker lilltjejen att det är lite jobbigt att mamma ska tappa håret, så det kan hända att jag gör det på en annat sätt. Vi får se.
Så här ser iallafall min peruk ut. Den ligger ganska nära mitt egna hår. Från början hade jag tänkt ta nån helt annorlunda, men när jag har provat så har det blivit för mycket peruk och konstigt. Som frisören sa när hon klippte peruken, man vill smälta in och att det inte ska vara uppenbart att man har en peruk.

Dom flesta väljer en peruk som ligger nära sitt egna hår. Det finns några modiga som väljer att vara utan, och är skalliga, men även dom brukar sen komma för att få en peruk.
Många tycker det är jobbigt att tappa håret, men jag har inga såna känslor, än så länge ialla fall. Det växer tillbaka ungefär 6 månader efter avslutad behandling.

Man räknar första dagen för cellgiftsbehandling som dag 1, och därefter är det nedräkning. Nästa behandling är dag 22, den 21/11.

Då blir det en ny 3 veckors period där det går upp och ner.

KRAM!!

Igår fick jag en jättegullig hälsning via brev.

Ett uppmuntrande kort tillsammans med en söt, liten älg.

Det värmer verkligen och peppar en.

Har fått flera såna fina gester, både från väntat håll, men också från oväntat håll.

Omtänksamma och uppmuntrande mejl, brev/kort, telefonsamtal, blommor och hemlagat hemleverat.

Allt lika värdefullt.

Pepp och uppmuntran är viktigt. Speciellt de sämre dagarna, när man är helt orkeslös och känner sig nedbruten. Dom dagar man inte orkar prata i telefon, då gör det extra gott att veta att det finns människor som bryr sig.