Livet runt omkring mig har så smått börjat falla på plats och återgå till det normala.
Eller, det normala är väl lite att ta i med tanke på min cancerdiagnos och allt vad det innebär. Sen lever vår familj inte direkt ett normalt liv annars heller, även om det är det enda vi känner till.
Barn är i allafall så gott som återställda, peppar, peppar, vilket är en otrolig lättnad för hela familjen. Det har krävt mycket, både psykiskt och fysiskt, och det kommer ta ett tag innan vi har fått tillbaka vår ork och energi.
N. har varit hemma i 4 ½ vecka och det hela som började med en fistel där bak och
ett öppet, djupt sår på 1dm, har läkt över förväntan. N.s sårsköterska Anki, som vi har åkt till varje vecka har lovordat P. för hur fantastiskt fint han har skött om N. och hennes sår.
Jag är så tacksam över att ha en man som P. vid min sida.
När vi var hos Anki i veckan sa hon det nu ser så otroligt bra ut att vi inte behöver komma dit nåt mer. Det sista känner hon sig så säker på att vi klarar själva och fortsätter läkningen som det har gjort hittills, så är det läkt om en vecka. Sånt här kan i värsta fall ta ½ halvår eller mer att läka, vilket var det vi fick veta från början, så det är en jättelättnad! Nu börjar N. skolan på måndag, vilket gör att P. kan börja arbeta igen.
M. har också blivit frisk efter ännu en vecka med feber, halsont och ett riktigt uselt allmäntillstånd. Det var inte roligt nånstans. Nu har hon haft påsklovet att återhämta sig på och det är jätteskönt att se att hon har blivit sig själv igen.
Själv fortsätter jag mina dagliga besök på sjukhuset och får min strålningsbehandling. Två gånger i veckan går jag fortsättningsvis och får akupunktur för mina klimakterisymptom. Jag tycker det har gett effekt och att mina värmevallningar har blivit snällare. Ibland blir det inte bättre än så, trots fortsatt akupunktur, ibland blir man helt besvärsfri. Det är helt individuellt.
Nu har Tove, min sjukgymnast, sagt att det som också kan hjälpa är motion. Så nu har jag börjat att ställa bilen hemma och istället ta bussen och promenera varje dag.
Det känns också viktigt för mig för att inte låta tröttheten och biverkningarna ta överhand, utan bestämma mig för att ta tillbaka min kropp och själ. Sen måste jag tillåta det ta sin tid, vilket jag har svårt för, och inte gå ut för hårt. Nu har jag gått längre promenader i veckan, och även när kroppen inte riktigt hänger med, jag har lite influensavärk, så känns det skönt mentalt. Min tanke är att jag kör på så här och att min kropp kommer må bättre så småningom.
Det jag kan påverka är min inställning och att tro på att jag kommer bli mig själv igen.
Eller, det normala är väl lite att ta i med tanke på min cancerdiagnos och allt vad det innebär. Sen lever vår familj inte direkt ett normalt liv annars heller, även om det är det enda vi känner till.
Barn är i allafall så gott som återställda, peppar, peppar, vilket är en otrolig lättnad för hela familjen. Det har krävt mycket, både psykiskt och fysiskt, och det kommer ta ett tag innan vi har fått tillbaka vår ork och energi.
N. har varit hemma i 4 ½ vecka och det hela som började med en fistel där bak och
ett öppet, djupt sår på 1dm, har läkt över förväntan. N.s sårsköterska Anki, som vi har åkt till varje vecka har lovordat P. för hur fantastiskt fint han har skött om N. och hennes sår.
Jag är så tacksam över att ha en man som P. vid min sida.
När vi var hos Anki i veckan sa hon det nu ser så otroligt bra ut att vi inte behöver komma dit nåt mer. Det sista känner hon sig så säker på att vi klarar själva och fortsätter läkningen som det har gjort hittills, så är det läkt om en vecka. Sånt här kan i värsta fall ta ½ halvår eller mer att läka, vilket var det vi fick veta från början, så det är en jättelättnad! Nu börjar N. skolan på måndag, vilket gör att P. kan börja arbeta igen.
M. har också blivit frisk efter ännu en vecka med feber, halsont och ett riktigt uselt allmäntillstånd. Det var inte roligt nånstans. Nu har hon haft påsklovet att återhämta sig på och det är jätteskönt att se att hon har blivit sig själv igen.
Själv fortsätter jag mina dagliga besök på sjukhuset och får min strålningsbehandling. Två gånger i veckan går jag fortsättningsvis och får akupunktur för mina klimakterisymptom. Jag tycker det har gett effekt och att mina värmevallningar har blivit snällare. Ibland blir det inte bättre än så, trots fortsatt akupunktur, ibland blir man helt besvärsfri. Det är helt individuellt.
Nu har Tove, min sjukgymnast, sagt att det som också kan hjälpa är motion. Så nu har jag börjat att ställa bilen hemma och istället ta bussen och promenera varje dag.
Det känns också viktigt för mig för att inte låta tröttheten och biverkningarna ta överhand, utan bestämma mig för att ta tillbaka min kropp och själ. Sen måste jag tillåta det ta sin tid, vilket jag har svårt för, och inte gå ut för hårt. Nu har jag gått längre promenader i veckan, och även när kroppen inte riktigt hänger med, jag har lite influensavärk, så känns det skönt mentalt. Min tanke är att jag kör på så här och att min kropp kommer må bättre så småningom.
Det jag kan påverka är min inställning och att tro på att jag kommer bli mig själv igen.
 |
| En besök på Trädgårdsförening kan göra gott |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar