" Var lugn allt är i sin ordning"

Ibland när jag orkar tar jag en längre promenad till kyrkogården i närheten.  Där brukar jag stå en stund vid en grav som tillhör en kompis till min äldsta tjej och fundera över livet och döden. Mina tankar går till familjen som förlorade sin flicka när hon var tio år, kan bara ana den smärta och sorg som man känner när man förlorar ett barn.

Det tog mig hårt när jag fick beskedet, dels för att flickan precis som N var funktionshindrad och en riktig kämpe, men också för att N hade två klasskompisar som gick bort ungefär samtidigt. Det kom så nära inpå och den oron vi kände när N var liten, då läkaren sa att hon hade max ett år kvar, kanske två, kom tillbaka och blev stark. N fyller 16 år i slutet av februari.

När jag står vid graven tänker jag också på mamma och försöker tänka att hon trots sjukdomar, hennes svåra kamp mot slutet och att hon gick bort alldeles för tidigt, fick ett relativt långt och bra liv.

På en grav brevid , där en ung kille som tog sitt eget liv ligger, kan man läsa denna fina text,

" Vad är döden?

 Egentligen inget märkvärdigt.

Jag har bara gått in i ett nästa rum.

Jag är forfrande jag och du är du.

Vad vi var för varandra tidigare

är vi forfarande för varandra.

Tilltala mig med mitt vanliga namn.

Tala till mig på samma sätt som du alltid har gjort.

Förändra inte din röst.

Gör den inte extra högtidlig eller fylld av sorg.

Skratta åt samma saker som vi brukade skratta åt.

Låt mitt namn höra till vardagslivet, som det alltid har gjort.

Uttaladet i lätt ton utan spår av skugga.

Livet är likadant som det alltid har varit.

Dess betydelse har inte förändrats, det fortsätter oupphörligt.

Varför skulle jag vara borta bara för att du inte kan se mig?

Jag väntar på dig under en tid, någonstans

mycket nära dig, alldeles runt hörnet.

Var lugn allt är i sin ordning."

Imorgon är det ett år sen mamma gick bort och hon kommer alltid finnas med oss i våra tankar. Kanske är hon alltid med oss, skrattar och gråter med oss, klappar oss på huvudet när vi känner oss små och alltid håller ett vakande öga, fast vi bara inte kan se henne...