Ja, just nu vill jag bara skrika rakt ut och få ut all frustration och skit.
Biverkningarna efter cellgiftsbehandlingen tar över mer och mer efter varje behandling. Min kropp bryts sakta ner och det finns inget motstånd kvar. Jag undrar hur mycket mer jag orkar med.
Jag vet genom mitt eget,och familjs liv, att jag klarar mer än jag tror, men hallå, det finns faktiskt gränser på hur mycket man orkar med. Det känns som om jag simmar i full storm, samtidigt som nån hela tiden trycker ner mig under vattenytan, eller som en spindel som nån har slängt ner i toaletten och som trots flera spolningar försöker ta sig upp.
Jag började skriva bloggen för jag vill skildra att det inte behöver vara helt nattsvart när man får en bröstcancerdiagnos, och den tanken/känslan har varit övervägande under min cancerresa. Jag försöker ha en positiv inställning till livet och se det goda som följer med även när livet prövar en.
Men efter den senaste cellgiftsbehandlingen har den känslan varit så svår att hitta, och jag känner att det är viktigt att försöka beskriva dom känslorna som istället infinner sig, allt det svarta, sorgen, frustrationen och alla svåra tankar. Det är kanske ingen rolig läsning, men om jag inte tar med det blir det snevridet.
Just nu är jag enormt trött, men illamåendet har dragit sig tillbaka, förhoppningsvis inte bara tillfälligt utan kanske klarar jag mig tills det är dags för nästa behandling. Man lever på hoppet.
Försöker skriva lite åt gången.
Nu har det gått en vecka sen senaste, min 5:e behandling och biverkningarna håller sig kvar.
Jag har läst om andra cancerpatienter som beskrivit att när dom är i det här stadiet i behandlingen, blir det så tufft att man faktiskt inte vill fortsätta. "Nej, nu räcker det. Jag vill inte mer!" Bara för att det är så överjävligt. Och nu förstår jag vad dom menar.
Vad man än gör så sitter den kemiska och obehagliga doften av cellgifterna kvar i näsan, den äckliga metallsmak ligger kvar i munnen, likaså i tårkanaler och i underlivet sticker cellgifterna. Det ständiga underliggande illamåendet som ibland ger sig till känna med full kraft, eller som bara lurar i bakgrunden.
Magen har också blivit cellgifternas, och det är ett vågspel mellan vad som funkar att äta och vad som bara gör det värre. Och så har vi mattheten, brist på ork och energi som gör att jag mest blir liggandes under mina dåliga dagar, till ingen nytta alls. Dessa dagar blir mina försök till promenader kanske bara en långsam runda runt huset, eller då jag vill mer än jag egentligen orkar, så går jag lite längre, men då måste jag stanna och hämta kraft, för att sen förstå att längre än så här kommer jag inte, utan att jag måste gå tillbaka för att vila. Då är jag inte kaxig!
Det mer lindrigare biverkningarna som träningsvärk över hela kroppen, eller de smärtsamma blåsor i munnen, som lindras med bedövningsvätska, hudens celler, som liksom alla celler påverkas, och gör att huden åldrats snabbt och allt håravfall, gör också sitt så klart.
Jag vill inte kapitulera, men det är svårt att hitta kämpaglöden när cellgifterna har tagit över min kropp på detta sätt. Kroppen har blivit ett landskap som jag inte känner igen, inte ens karta och kompass skulle hjälpa mig.
Sen är det alla tankar och känslor! Just nu sitter mina känslor på utsidan och dom har visat sig mer nu än tidigare. Nu har jag gråtit, vilket varit sällsynt innan. Jag grät inte när jag fick min diagnos, inte heller när vi fick reda på mammas, eller nån gång under hennes, och familjens, svåra kamp.
Jag har egentligen inte reagerat med sorg, förvivlan eller nån ångest över det som drabbat mig, vilket kan tyckas konstigt, utan mer, nu är läget så här och hur grejar vi det bäst?
Det är först när det berör barnen som det blir svårt att hantera.
Så vad gör man med alla tankar och känslor?
Idag vaknade jag efter natt med lite för lite sömn, dels var det en återkommande mardröm som jag inte ville stanna i, men sen blir jag ibland liggandes med mina tankar. När jag inte somnar om på ett tag går jag upp, lägger mig i soffan och försöker somna framför TV.n.
Jag måste tänka att det som händer i min kropp måste hända och att när kroppen bryts ner är det en del av min väg till att bli friskförklarad. Det kommer att ta slut och då kommer det sakta bli bättre.
För att orka måste jag också ignorera alla energitjuvar, som t.ex. oförstående och självupptagna människor som aldrig lyfter blicken från sitt, människor som man tror ska finnas där, men som aldrig hör av sig eller ens frågar hur man mår när man träffar dom. Det är lätt att under de värsta dagarna fastna i besvikelsen över att vissa människor är så här, och det har jag faktiskt inte råd med.
Då tänker jag hellre på min hjälte till man, som igår kväll tvättade mina Buffets (enkla tubsjalar), innan han la sig. Nu gör han i princip allt hemma, plus att han har fullt på jobbet och samtidigt pluggar. Oron för hur han ska orka finns självklart där, men som i allt annat så måste jag tro på att han gör det. Jag försöker se till att han får tillfällen att ladda sina batterier, som att komma iväg och simma, eller att han får en stunds välbehövlig massage. Det är viktigt för hela familjen att han får hämta kraft.
Biverkningarna efter cellgiftsbehandlingen tar över mer och mer efter varje behandling. Min kropp bryts sakta ner och det finns inget motstånd kvar. Jag undrar hur mycket mer jag orkar med.
Jag vet genom mitt eget,och familjs liv, att jag klarar mer än jag tror, men hallå, det finns faktiskt gränser på hur mycket man orkar med. Det känns som om jag simmar i full storm, samtidigt som nån hela tiden trycker ner mig under vattenytan, eller som en spindel som nån har slängt ner i toaletten och som trots flera spolningar försöker ta sig upp.
Jag började skriva bloggen för jag vill skildra att det inte behöver vara helt nattsvart när man får en bröstcancerdiagnos, och den tanken/känslan har varit övervägande under min cancerresa. Jag försöker ha en positiv inställning till livet och se det goda som följer med även när livet prövar en.
Men efter den senaste cellgiftsbehandlingen har den känslan varit så svår att hitta, och jag känner att det är viktigt att försöka beskriva dom känslorna som istället infinner sig, allt det svarta, sorgen, frustrationen och alla svåra tankar. Det är kanske ingen rolig läsning, men om jag inte tar med det blir det snevridet.
Just nu är jag enormt trött, men illamåendet har dragit sig tillbaka, förhoppningsvis inte bara tillfälligt utan kanske klarar jag mig tills det är dags för nästa behandling. Man lever på hoppet.
Försöker skriva lite åt gången.
Nu har det gått en vecka sen senaste, min 5:e behandling och biverkningarna håller sig kvar.
Jag har läst om andra cancerpatienter som beskrivit att när dom är i det här stadiet i behandlingen, blir det så tufft att man faktiskt inte vill fortsätta. "Nej, nu räcker det. Jag vill inte mer!" Bara för att det är så överjävligt. Och nu förstår jag vad dom menar.
Vad man än gör så sitter den kemiska och obehagliga doften av cellgifterna kvar i näsan, den äckliga metallsmak ligger kvar i munnen, likaså i tårkanaler och i underlivet sticker cellgifterna. Det ständiga underliggande illamåendet som ibland ger sig till känna med full kraft, eller som bara lurar i bakgrunden.
Magen har också blivit cellgifternas, och det är ett vågspel mellan vad som funkar att äta och vad som bara gör det värre. Och så har vi mattheten, brist på ork och energi som gör att jag mest blir liggandes under mina dåliga dagar, till ingen nytta alls. Dessa dagar blir mina försök till promenader kanske bara en långsam runda runt huset, eller då jag vill mer än jag egentligen orkar, så går jag lite längre, men då måste jag stanna och hämta kraft, för att sen förstå att längre än så här kommer jag inte, utan att jag måste gå tillbaka för att vila. Då är jag inte kaxig!
Det mer lindrigare biverkningarna som träningsvärk över hela kroppen, eller de smärtsamma blåsor i munnen, som lindras med bedövningsvätska, hudens celler, som liksom alla celler påverkas, och gör att huden åldrats snabbt och allt håravfall, gör också sitt så klart.
Jag vill inte kapitulera, men det är svårt att hitta kämpaglöden när cellgifterna har tagit över min kropp på detta sätt. Kroppen har blivit ett landskap som jag inte känner igen, inte ens karta och kompass skulle hjälpa mig.
Sen är det alla tankar och känslor! Just nu sitter mina känslor på utsidan och dom har visat sig mer nu än tidigare. Nu har jag gråtit, vilket varit sällsynt innan. Jag grät inte när jag fick min diagnos, inte heller när vi fick reda på mammas, eller nån gång under hennes, och familjens, svåra kamp.
Jag har egentligen inte reagerat med sorg, förvivlan eller nån ångest över det som drabbat mig, vilket kan tyckas konstigt, utan mer, nu är läget så här och hur grejar vi det bäst?
Det är först när det berör barnen som det blir svårt att hantera.
Så vad gör man med alla tankar och känslor?
Idag vaknade jag efter natt med lite för lite sömn, dels var det en återkommande mardröm som jag inte ville stanna i, men sen blir jag ibland liggandes med mina tankar. När jag inte somnar om på ett tag går jag upp, lägger mig i soffan och försöker somna framför TV.n.
Jag måste tänka att det som händer i min kropp måste hända och att när kroppen bryts ner är det en del av min väg till att bli friskförklarad. Det kommer att ta slut och då kommer det sakta bli bättre.
För att orka måste jag också ignorera alla energitjuvar, som t.ex. oförstående och självupptagna människor som aldrig lyfter blicken från sitt, människor som man tror ska finnas där, men som aldrig hör av sig eller ens frågar hur man mår när man träffar dom. Det är lätt att under de värsta dagarna fastna i besvikelsen över att vissa människor är så här, och det har jag faktiskt inte råd med.
Då tänker jag hellre på min hjälte till man, som igår kväll tvättade mina Buffets (enkla tubsjalar), innan han la sig. Nu gör han i princip allt hemma, plus att han har fullt på jobbet och samtidigt pluggar. Oron för hur han ska orka finns självklart där, men som i allt annat så måste jag tro på att han gör det. Jag försöker se till att han får tillfällen att ladda sina batterier, som att komma iväg och simma, eller att han får en stunds välbehövlig massage. Det är viktigt för hela familjen att han får hämta kraft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar