Duktiga flickor får cancer

 

Ett utkast från maj 2012.
 
Man får höra mycket sägas under en cancerresa, och det kommer från många olika håll.
Människor med olika kunskaper, erfarenheter och åsikter. 
Det kan vara läkare, annan vårdpersonal, läkemedelsföretag, alternativmedicinare och cancerdrabbade.  Ibland går åsikterna helt isär. Och vad ska man då tro på? 

När man är som mest utsatt och som störst behov av någon/något att förlita sig på. 
Vad ska bli ens egna sanning? Vad behöver man veta?

Det är viktigt att veta alla cancerdrabbade är individer med skilda upplevelser, även om det finns mycket som man har gemensamt. Man tar del av information på olika sätt och väljer det som är viktig.



" Duktiga flickor får cancer".
Det fick jag höra av en cancersjuk kvinna som i sin tur hade fått höra det från sin läkare.
Läkaren hade sett en röd tråd hos de kvinnor som fick cancer, de hade egenskaper som man ser hos "duktiga  flickor"- bl.a. att de har mycket ansvar, både hemma och på jobbet, stressar och svårt att säga nej.

Den meningen satte då igång tankar hos mig och gör det fortfarande.

Fotografiet var borta..

Det var längesen jag skrev nåt här, och det finns utkast sparade som jag inte publicerat.
De flesta är väldigt korta men har ändå stor betydelse för mig, och tar mig tillbaka dit och då.

Nu vill jag på nåt sätt få ett avslut på den perioden i mitt liv och publicerar därför det jag skrev tillsammans med dom tankar som dyker upp idag.

Det här utkastet skrev jag i april 2012.

Allt är ju relativt.
Idag, efter strålningen åkte jag till Unga Johanna för att vara med på deras träff som är varannan onsdag.
Pga. allt som har varit det senaste har jag inte varit med på ett tag.

Minneskortet finns inte kvar.

Tillbaka till nuet:

Det är starka känslor som kommer över mig när jag läser igenom det jag skrev då.
Bröstcancerföreningen Johanna är en förening där alla kvinnor har drabbats av cancer, en del blir friskförklarade, andra får återfall och kanske kronisk cancer, och så finns det medlemmarna som förlorar kampen.

Det händer överallt, men det blir speciellt när man är med i en gemenskap där man stöttar varandra och tar del av vandras erfarenheter.
Att mötas av ett bord där man placerat ett fotografi på en av oss som inte finns med längre är vackert och viktigt, men väcker också tankar om en själv.